Nu är knölarna i jorden.

Ja, årets potatis alltså.

Jag sätter potatis varje år och många tycker att jag är lite tokig som lägger ner möda på det.
" Det är ju så enkelt att köpa " menar folk, men det är inte för att spara pengar som jag gör det.
Nä, det är för nöjet och tillfredställelsen att odla sin egen mat som jag lägger ner tid och arbete på det.

Sitter nog i generna för mina föräldrar var bönder, och deras föräldrar före dom.

Och så blir det ekologiskt, ingen konstgödsel här inte.
Nä, äkta vara ska de va. Gödseln kommer från de små söta islandshästarna som betar på åkern bredvid och som grannen var så gullig att kärra hem till mig.
Sen har den legat och " gosat " till sig under vintern så nu ska det väl bli fart i landet.

Och tänk när det är dags att ta upp det första koket färskpotatis, mums filli babba.
Då smälter det i munnen bara med en stor klick smör till.

Sen i augusti när surströmmingen ska åtnjutas, ja då smakar det bäst med egen färskpotatis.
Visst ja, då ska man ju även ha lök till.
Är väl bäst att jag går ut och petar ner dom i jorden också.

Inte lönt att va rädd för lite skit under naglarna här inte.

Ha de gott från en som gillar sin trädgård.

//  Lisa

Vad hände?

Vart tog våren vägen och var kom sommaren ifrån?
Jag känner mig snuvad på våren för knappt hann den komma förrän den var över.

Bara på några få dagar hände allt, gräset grönskade, björkarna slog ut och tulpanerna sköt upp som små raketer i rabatterna.

Måste erkänna att jag blev helt överrumplad.

Helt plötsligt skulle man tänka på att köpa bensin till gräsklipparen, trädgårdslandet skulle vändas, rabatter rensas och potatisen skulle i jorden.

PUH!
Tur i oturen att jag är arbetslös, annars vet jag inte hur jag skulle hinna allt.
Nu har jag ju ändå tid att fixa alla de där projekten jag tidigare fått lägga på hyllan.

T.ex. garaget som fungerat som förråd ska nu få sig en genomgång och rensas ordentligt.
Har även en del gamla möbler som behöver fräschas upp med lite ny färg.
Tänkte prova på att måla i lite chabby chick, det där när möblerna ser lite nötta och avskavda ut. Spännande.

Som ni ser har jag det inte långsamt och tråkigt i alla fall.

Nä, nu måste jag sätta igång om jag ska hinna allt, innan jag går på mitt semestervikariat 8 veckor i sommar.

Ha en underbar vecka så hörs vi igen.

//  Lisa

Livet är som ett tåg.

Ibland går det som på räls, full fart framåt och man känner sig trygg och tillfreds.

Och så händer det något, som vänder upp och ner på allt , något som man i sin vildaste fantasi inte hade räknat med skulle hända. Man spårar ur.

Plötsligt upptäcker man att man hamnat vid sidan om, på nå´t sidospår som man inte vet vart det leder. Rakt in i ovissheten.

Mitt tåg kallas för arbetslöshet.

Hoppas jag ser ljuset i tunneln snart.

Önskar er en fin vecka.     //  Lisa

Tänk om man vore en delfin.

1991-1992 Gick jag på Hampnäs folkhögskola. Jätteroliga år i en fantastiskt fin och stimulerande miljö.
Läste där in en gymnasiekompetens med allmänna ämnen.

Kommer ihåg, att på en svenska lektion fick vi en fråga en gång, att om vi fick välja ett djur vilket djur skulle vi då vilja vara.
Jag valde då en katt eftersom jag är väldigt förtjust i katter och att dom verkar vara ena riktiga livsnjutare. Äta, sova och jaga lite för nöjes skull.

Skulle jag få frågan idag skulle jag välja att vara en delfin. Dom verkar vara så levnadsglada och charmiga och så ser det ut som dom skrattar hela tiden.
Och kloka och sociala verkar dom ju också vara. Lever i flock och bryr sig om och månar om varandra.
Och som dom susar fram i vattnet. Ser nästan ut som dom flyger, fria från all världens bekymmer.

Tänk va skönt att slippa en massa tråkiga val som vi människor måste göra.
Välja elleverantör, fondförvaltare, försäkringar och en massa andra saker.
Och så ska vi jobba så länge som möjligt för att få en hyfsad pension.

Nej, nu har jag bestämt mig. I nästa liv tänker jag födas som delfin. Bara simma omkring, lattja och ha de kul.

Vad säger ni om det?
Hakar ni på kan vi bilda flock och jäklar va mycket skoj vi ska ha.
Men vi får nog kämpa på som människor ett litet tag till och det kanske inte är så dumt det heller.

Ha de nu så bra så hörs vi igen.

//  Lisa